Godmiddag i stressyran :-) Hinner ni andas emellanåt? ;-) Det gör jag men jag känner mig stressad ändå. Nu längtar jag bara till allt som kommas skall. Saker som underlättar ångesten man bär omkring på i tid och otid. Känner att jag faller tillbaka mer och mer i mitt gamla mönster där jag stänger av och försöker att inte kännas vid det. Det är inte bra men en flykt på något sätt. Orkar inte gå runt att känna hela tiden. Därför ska det bli väldigt skönt att komma igång med terapin i januari, där kan jag älta. Där behöver jag inte tänka på vad eller hur jag berättar saker. Min barndom är nog det som tynger mest. Inte mina föräldrar nu, de har varit bra och gjort så gott de kunnat som de flesta vuxna. Det är andra saker som dyker upp titt som tätt. Ibland går det inte att döva dem och jag kan inte stoppa känslan i kroppen det ger mig. Det känns som att det långsamt bryter ner mig. Försökt hysteriskt många gånger att hitta sätt att bli av med det men har valt fel sätt. Det vet jag! Det har fungerat för stunden men kommer tillbaka dubbelt upp istället. Det går inte att bli av med ångest relaterad sjukdom. Då måste man gå in på livet och hitta grunden till den och behandla den därifrån. Det är väl det som terapi ska vara bra till. En gång för alla och ingen eller inget ska få störa den gången. Då är det fokus på mig själv som gäller, mina barn självklart oxå men de är ju en del av mig och mitt liv så det är inte så jag menar men allt och alla andra får backa för det kommer jag att göra. Jag älskar mina vänner men vi, många av oss är en bunt trasiga människor. Även om inga människor förstår en så bra som vi förstår varann så är det inte bra. Jag tror att det är lätt att man drar ner varann för att ens egna problem och mående och vice versa blir ens egna. Man står varann så nära och delar allt men kan inte hantera det i längden för fokus läggs inte där den ska vara, på sig själv. Det viktigaste för mig i nuläget är att bli frisk, få må bra och bli stark igen. Min familj och hjärtat är de jag kommer lägga fokus på. Med dem som stöd ska jag ta mig igenom allt och jag kommer inte att hänga upp mig på andra. Heller inte på människor som i sin tro gör rätt i själva verket, med eller omedvetet trycker ner mig Jag måste lära mig att vara glad och nöjd över det jag faktiskt har i mitt liv och göra det bästa av det. Jag vill ju egentligen så mycket och jag har egentligen så mycket att ge. Jag hoppas att jag en dag inom snar framtid kan få ägna mig åt det. Tänket finns där, det är bara att få det att fungera i praktiken oxå. Det är inte omöjligt! :-) Viljan och kämparglöden måste bara finnas där så kan man nå hur långt som helst. Första steget är väl egentligen att erkänna för sig själv och andra, nästa steg är att göra något åt det. Tycker att jag gjort båda och är på gång. Förstår faktiskt inte varför det ska vara sånt hysh pysh kring ångest och psykisk ohälsa. Det är ju jätte vanligt. Jag har märkt att ju mer öppet man talar om det ju fler träder fram och erkänner att de själva har det. De man minst anade eller trodde det om. Ångest och depressioner har blivit en del av vårt samhälle, en folksjukdom. Vad kommer det sig? Det är en helt annan diskussion :-P

Nu är jag trött. Tror faktiskt att skulle somna om jag la mig nu. Ska väl strax krypa ner. Upp tidigt! Gå en sväng med hunden först. Sitter på Skype med hjärtat, tittar på tv tillsammans på var sitt håll via Cam haha. Låter verkligen helknäppt. Men det är mysigt att ha honom där. Han mår ju så mycket bättre nu tack och lov och allt ordnade sig med förlängd sjukskrivning så nu behöver han inte jobbar förrän efter jul ledigheten :-) Lite skönt för honom att slippa stressa tillbaka. Bältros kan man ju ha ont av länge. Förresten terapin igår var bra. Jätte trevliga människor jag mötte, kändes bra. Nu ska beslutet tas i kommitten sen får jag börja i januari :-)

Idag är det kallt. Öppnade fönstret för att släppa in lite luft men Jisses vad kallt det blev. Fick krypa ner under täcket och värma mig. Så skönt att inte ha så ont längre. Medicinen jag fick av väninnan verkar ha hjälpt riktigt bra. Det har vänt väldigt fort och det brukar det inte göra, brukar gå tillbaka successivt. Håller tummarna nu att det får vara bra ett tag :-) Har hunden hos mig nu så det blir en del promenader. Är ju fortfarande ganska Svullen så jag går inte så långt. Längtar till nästa vecka när jag ska beställa nya möbler. Ska bli helt underbart att få ordning här hemma, nytt och fint :-) Hittat en sån fin tapet, så jäkla dyr bara så jag får ta något billigare. Kanske kan man ta den längre fram, spara lite först. Så mycket annat som är viktigare. Då är det snart jul oxå, vad tiden går fort. Om en månad är det ett år sen vi åkte till usa, kan inte fatta det redan är ett år. Bästa resan jag någonsin gjort, och med hjärtat oxå :-) Längtar tillbaka ibland, gillade usa jätte mycket. Trevligt folk överallt förutom på flygplatserna, säkerhets personalen var nog de otrevligaste jag någonsin mött på. Sen var det väldigt mycket uteliggare överallt, det blev lite av en chock. Hade ju hört talas om det men förstod inte förrän jag kom dit jag verkligen fattade det. Tragiskt! De var himla trevliga iallafall :-)

Ett psyk och en kvarterkrogs alkis är tydligen jag det och hjärtat är den mest utvecklings störda människan han känner. Detta är ord från en människa som sitter djupt nere i sitt eget missbruk och är en väldigt hatisk människa mot allt och alla. Han är även så kallad "nära" vän till hjärtat. Hur kan man sitta och säga något sådant om en vän, ärligt talat? Är man ens en riktig vän då? Det anser inte jag. Och vad grundar han detta på, vad vet han egentligen? Inte ett skit! Han är så uppe i sig själv och sina egna problem att hade detta ens varit sant så hade han inte märkt det ändå. Han har även sagt om en annan vän till dem att de förlorade sin Lilla dotter pga deras synder. Fy fasen säger jag. Usch! Tycker det är sorgligt hur en människa kan bete sig alltså. Visst kan man slänga ur sig dumma saker ibland, det gör väl alla men det finns ju gränser. Man kan tycka och tänka mycket men vissa saker tycker jag att man kan hålla för sig själv. Jag bryr mig inte ärligt talat vad han tycker om mig, att han aldrig gillat mig har jag förstått för längesen och det rör mig inte ryggen. Jag har tyckt om honom en gång i tiden men inte längre. Kan inte tycka om människor som är så elaka. Tycker mest synd om hans vänner som går bakom ryggen och snackar sådan goja. Fast tänker man efter så kanske det är mest synd om honom för en människa som gör så kan inte må så bra. Tyvärr!

Första gången hos hjärnskrynklaren idag kl 11. Jag skriver mer efter det :-)

Nu har jag varit hemma några timmar. Känns lite bättre lederna idag, förmodligen för att jag tvingats röra mig. Får se hur det känns imorgon. Hade sån energi efter att ha fått komma hem ifrån och träffa hjärtat att ställde mig och tog jätte disken och plockade bort allt skräp som ungarna bara slängt omkring sig. Ungar grrr. Men sonen hade klarat sig jätte bra hela helgen. Hade ju tät kontakt och grannen hade koll så här inte vart nåt liv. Han har varit så duktig, då vet jag att det går att lämna honom ensam nu :-) Nu ska jag krypa ner i sängen och sova. Imorgon börjar min terapi, ska bli mycket intressant, ser faktiskt fram emot det :-) Så sov gott alla vanliga själar, jag skriver ner imorgon. Puss

Är hos sjuklingen, sen i fredags kväll. Han hade varit hos hos läkaren och fått diagnos migrän och herpes infektion i huvudet. När jag kom och såg honom så visste jag direkt han blivit fel diagnostiserad. Så när han blev mycket sämre igår så åkte vi till läkaren igen och denna gången var jag med, något som sjukvårdsupplysningen tyckte. När vi kom in till läkaren så sa han direkt att det här är ingen migrän och vanlig herpes infektion utan Bältros. Han hade alltså fått Bältros i huvudet. De som vet hur tillståndet känns vet hur ont man har och tänk då i nervbanorna i huvudet. Stackaren. Han fick starka mediciner denna gång och ligger mest nu. Har inte hjärta att åka fast jag egentligen borde. Har ju tonåringen hemma ensam. Visst han är stor nog att klara sig själv och vi har tät kontakt hela tiden. Men sen måste jag åka. Finns egentligen inte så mycket mer jag kan göra för honom. Har städat upp lite grann och försett honom med dricka och medicin. Det sjuka med detta är ju att man kan må så mycket sämre och det under lång tid. Stackarn!

Skrev ju lite grann om spökprogram inatt och jag lovade att jag skulle berätta mer om våra Spökerier hemma. Alltid finns det någon glad jäkeln som finner det intressant ;-) Det är ju inte alla som tror men men So Here We go! :-) Jo jag flyttade in i min lägenhet i september för två sen och allt började bra. Jag stod plötsligt ensam efter att ha levt som sambo med en annan man i 7år och haft liv och rörelse non stop med barn på heltid runt mig. Det gick bra till en början men efter ett tag rasade allt. Jag började känna ett obehag över att vara ensam hemma de veckor jag inte hade barnen. Kan inte beskriva känslan riktigt men jag kunde inte vara ensam helt enkelt. Fick en djup ångest som var ohållbar. Trodde att det berodde på att jag inte levt ensam på många år vilket det oxå förmodligen var. Jag försökte hålla mig hem ifrån så gott det gick så krogen blev mitt andra hem. Där hade jag alltid någon att stilla min ensamhet med. Det visade ju sig vara ohållbart då ingen människa som hänger så mycket i den miljön kommer oskadd ifrån det. Jag var tvungen att lägga om mitt liv så gott det gick och hålla mig hemma mer och mer. Det var i den vevan det började hända saker hemma. Det var inget jag pratade om då för precis som många andra som upplever sånt så pratar man inte om det just för att det är så många som inte tror. I över ett års tid kunde jag inte skaka av mig känslan över att någon eller något fanns runt mig och iaktog mig. Det var mer en känsla och inga syner då. Min äldste son hade redan långt innan beskrivit hur han sett glas för flytta sig osv men även där hittade jag på en ganska logisk förklaring till det. Efter ett tag började jag känna känslan av att någon sitter och tittar på oss på huk inifrån sovrummet ut i vardagsrummet. Jag nämnde aldrig något om det och det. Även när äldste sonen kom och berättade att han sett en äldre man och kvinna sitta i köket och samtala så slog jag bort det och menade på att han drömt. Även den gång när han påstod att han sett en mansfigur stå utanför hans rum rätt upp och ner. Nu började det hända mer och mer saker som förbryllade. Vid det laget hade jag hjärtat i mitt liv och vid ett tillfälle fick han för sig han sett en manlig skugga stående i hallöppningen. En dag sattes duschen på helt av sig själv och hjärtat går in för att titta, då slutar det och handduken som hänger över duschkabinen blåste upp som om någon fått brått därifrån. Han kommer ut till mig och berättar vad som hänt, då händer det igen så vi springer in tillsammans och då slutar det. Så vi bestämmer oss för att stå kvar en stund och där mitt framför ögonen sätts duschen på av sig själv igen. Efter dessa händelser börjar vi prata mer och mer om vad vi upplevt och känt och då kommer allas små hemligheter fram. Visar sig att känslan av att någon finns runt oss är något vi alla känt, även min känsla av att någon smyger på oss in ifrån sovrummet var nåt vi alla tänkt. Tiden efter allt det här hände mer och mer saker. Ljud från klädkammare, badrum mm blev mer lyhört. Det var precis som om nu hade vi uppmärksammat det som fanns där hemma och saker blev mer påtagligt. En natt var det tex någon som smekte mitt ben. En gång när stora sonen sitter i soffan ser och känner han hur någon sätter sig bredvid honom och soffdynan sjunker ner. Han blir vettskrämd. En gång ser han en äldre rakad man titta fram. Hjärtat mitt när han sov hos oss fick även han se och höra saker. Fotsteg som går emot honom men ingen där, skuggor som rör sig runt vårt hus men ingen där. Han kan se andningen som om någon andas i kyla. Detta är bara en bråkdel av vad som händer nere hos oss. Min granne uppe hos sig har haft ännu märkligare och hemska saker. Hos henne har element slitits från väggen, byråer vält, skåpsluckor och bestickslådor som öppnas, dras fram och stängs som en smäll. Folk som tittar på henne när hon sover. Slitit ner dusch draperiet. Slagit henne i sömnen så hon fick en blåtira. Hennes söner, har sett gestalter närma sig dem och försvunnit. Ene sonen har haft någon liggande bredvid sig osv. Det sista där hände även hos oss och det var det mest skrämmande av allt vi upplevt. Det var en natt då jag lagt mig tidigt men vaknade som jag alltid gör. Eftersom sonen jämt somnar till tvn så brukar jag alltid gå in där för att stänga av. När jag öppnar dörren så ser jag hur någon ligger bredvid sonen men fort som sjutton gömmer sig under täcket för mig. Jag blir givetvis chockad och stänger dörren. Tänker för mig själv att antingen drömmer jag eller så har sonen en tjej som sover över. Det gjorde mig ilsken som sjutton men bestämde mig för att röka en cigg innan jag konfronterar dem. Så har det gjorde jag. Efter tog jag raska steg mot dörren och sliter upp den, då händer samma sak igen, någon gömmer sig. Jag ryter till mot sonen att vakna för nu var jag förbannad. Hade sonen någon som låg över utan att ha frågat mig först? Sonen vaknar inte först så då skrek jag till att nu vaknar du och kommer Fan upp. Efter många om och men kom han yrvaket upp, frågande om vad som pågick. Jag började konfrontera hon om vem tjejen bredvid honom är och varför han inte bett mig om lov. Han sa att ingen sover över. Då blir jag ännu ner arg och menade på samma sak att han ska inte ha vänner där utan att fråga mig först. Till slut ryckte han bara på axlarna och sa åt mig att jag är dum i huvudet så vände han och gick in i rummet igen. Jag efter fly förbannad att han vänder ryggen mot mig. Väl inne i rummet så fanns det ingen där. En eventuell människa hade aldrig tagit sig ut utan att vi sett. Det var den värsta upplevelsen av dem alla.