Skrev för några dagar sen om orespekten bland vissa män jag känner. Som tror att bara för att det är slut så är det fritt fram för dem att försöka ragga upp mig. Det tog ju inte många dagar så låg de i, nån via telefonen, ringde och messade mig om vartannat. Andra via Facebook mail för de har inte mitt nya nummer. Människor jag enbart sett som vänner vänder plötsligt och ska försöka hämta nåt. Trodde de fattat vinken när jag sa ifrån men icke då. Idag har två av dem hört av sig. En på mobilen och en på Fb. Den ene pratade bara på, ganska oskyldigt men den andra ville bjuda ut mig. Vad säger man? Visst är det gulligt och charmigt men det är för tidigt. När jag sa det så menade han på att vi kan ju gå ut som vänner. Ja eller hur! Det går ju inte, jag vet ju vad han är ute efter. Jag tackade vänligt men bestämt nej. Han är en jättego och trevlig kille, skötsam och ser riktigt bra ut men ändå vill jag inte, aldrig varit något mellan oss och kommer heller aldrig bli. Det är aldrig fel att känna sig uppvaktad, det är ju en bekräftelse i sig men jag är långt ifrån redo för det. Skulle kännas uppåt väggarna fel känslomässigt om jag gick ut med någon annan. Jag är ju för Fan inte över det gamla än och det var ju alldeles nyligen. Jag vill ju egentligen ha tillbaka det, honom. Vill inte ha någon annan, då kan jag hellre vara ensam. Fick mig dock en regäl tankeställare efter de kontakterna. Var tvungen att göra ett sista försök att nå fram till "honom" Underkasta mig själv i en önskan att det skall bli bra igen. Skrev ett mail :-/ Ja det är sant. Patetisk jag är va....Kunde inte låta bli! Kommer inte förändra något ändå. Räknar heller inte med något svar och om jag mot alla odds skulle få ett så lär det inte vara vad jag vill höra. Får väl börja inse faktum att det är helt över mellan oss, att vi bara kommer att vara vänner. Jobbigt ja men förr eller senare kommer man ju över det. Men någon ny tänker jag aldrig skaffa. Det gör för ont. Orkar med det. Är man ensam slipper man sånt. Man slipper riskera sig själv och sina känslor. Vet att jag har så mycket att ge men om det inte räcker så vet jag inte vad mer jag kan göra. Kanske bli en iskall ful bitch som skiter i allt och alla och bara tänker på en själv. Det kanske vore nåt. Nä Usch! Det ligger inte i min natur att vara elak även om jag kan vara ganska dryg ibland. Nu banar jag iväg igen, bara fortsätter skriva mer och mer tills jag tappar ämnet så jag avslutar detta inlägg NU!!! :-)

.Ännu en dag under täcket. Jag tar mig på gränsen upp på benen. När jag väl är uppe rör jag mig helt okej, värken kommer jag dock inte ifrån. Hade funderingar på att åka ner till jouren idag men det känns inte som det går. Har ingen som kan köra mig heller och de som skulle kunna tycker jag är pinsamt att be så kort väg. Varför är det alltid så svårt att be om hjälp? För mig tror jag det mest handlar om att vara en belastning för människor. Att de ska tycka att man är jobbig som ber och att de kanske enbart gör det för att de inte kan med att säga nej. Men egentligen, varför skulle man inte kunna fråga om skjuts. Alla människor behöver ju hjälp någon gång och det är ju inte så att jag ringer ner folks telefoner i tid och otid och ber, tvärtom! Jaja, jag får klara mig. Är ju inte så att läkarna kan hela mig ändå, de kan bara skriva ut mediciner som jag ändå mår dåligt av, då kan jag lika gärna ha ont liksom. Nu har jag ingen sömnmedicin kvar heller så då blir det inte mycket till sömn skulle jag tro. Önskar jag hade badkar, ett varmt gott bubbelbad hade inte suttit fel nu. Ligga där och läsa, det är mysigt! Dessa regäla skoven brukar hålla i sig ett par veckor så förhoppningsvis är jag på bättringsvägen för denna gången snart :-) Ligger här under mitt varma täcke och tittar på tv. Bara repriser men men bättre än inget. Sonen kom hem från skolan för en stund sen och även han kröp ner för att värma sig lite. Blivit kallare igen nu, brrrr....