Kära Gud! Ber en liten bön, trots jag aldrig ber men nu behövs det. Jag behöver dig nu. Ge mig styrka att klara av allt som händer. Ge mig ork att få ordning på allt. Jag är inte perfekt, kommer förmodligen aldrig att kunna bli heller men kanske lite bättre iallafall. Låt mig få känna glädjen och lyckan igen. Låt mig bara få bli glad. Många ber om lite tur på Lotto men inte jag, jag behöver inte massa pengar, jag vill bara ha ett normalt och harmonisk liv med mina barn, utan ångest och elände. Jag vet jag felar ibland och att andra emellanåt blir lidande men det är inget jag planerar att göra, tvärtom. Jag försöker kämpa men ibland får jag ett bakslag och då faller jag. Sanningen är dock att jag reser mig alltid igen och tar nya tag och det för att jag vill det själv och faktiskt måste. Jag kan inte annat än erkänna mina dumma brister och försöka. Jag ber bara om en sak där uppe, lite lycka och medgång. Kan jag få det? Jag hoppas det. Amen!

Klagomål på klagomål nu, stackars er som läser. Men just nu behöver jag klaga och tycka lite synd om mig. Hoppas ni förstår. Skriva av mig har jag alltid gjort i perioder och nu är en sån tid då jag behöver det. Lovar att det inte alltid kommer vara sån tråkig läsning. Ångesten växer inom mig, knappt sovit i natt av både fysiskt och psykisk smärta. Reumatismen har satt sig i svanskotan och armen. Igår trodde jag att jag skulle bli galen av frustration över hur ont det gör tillsammans med hjärtesorgen jag känner nu. Skulle bara vilja ha en av de där Goa varma kramarna han brukade ge mig. Älskade att känna den tryggheten hos honom. Fattar verkligen inte hur jag ska komma över honom :'-( Vi är vänner iallafall, det är skönt, alltid något. Bättre än ingenting.

Fy vad jag mår dåligt nu. Livet känns rätt kaotiskt. Allt rasar, jag som kommit så långt. Det var det sista vi behövde nu. Känner mig som stans största looser. Det är slut med killen oxå, han lämnade mig, det känns riktigt tungt. Jag älskar ju honom. Ville dela mitt liv med honom, vi var som klippta och skurna för varann. Förstår ingenting! :'-(

Efter helgens händelse där tre av våra ungdomar i utby blivit rånade under pistolhot på sina mobiler så känner jag ännu mer att nu måste vi göra något. Vi kan inte bara sitta hemma på våra arslen och tro att allt löser sig av sig själv. Vi vuxna måste börja engagera oss och visa att vi finns där för barnen. Att vi värnar om vårt älskade utby. Jag blir så arg när jag tänker på det för så många föräldrar som jag pratat med om detta och inte fått någon respons alls. De vill inte se vad som håller på att hända eller så blundar de, tycker inte att det rör dem. Men detta är verkligen något som angår oss alla. Visst, föräldrar vandring tex löser inte alla problem, det kommer ändå hända saker men det finns en stor möjlighet att minska det och förebygga. Gå ut en lördag kväll här i utby, promenera en timme, hur många möter ni? Knappt några! Det är helt dött. De som är ute är våra ungdomar.

"Om du blev erbjuden möjligheten att bli totalt lycklig imorgon, skulle du ta den? Om du svarar ja på den frågan, vilket förmodligen de flesta av oss skulle göra, vad gör du då för att morgondagen ska bli lyckligare än idag?" - Brian Tracy

Livet leker inte precis nu. Jag håller på att bli dumpad. Skit är det! Som jag sagt innan så väljer vissa människor att fly istället för att stå kvar och kämpa. Vissa människor kan heller inte se sina fel och brister, det är alla andra det är fel på. Jag är den förste att skrika ut mina fel, erkänna mig icke perfekt. Man måste ha lite självinsikt, eller? Finns det någon människa på denna jord som kommer någonstans utan självinsikt, tror inte det. Gillar inte alls det som kommer nu, det är så fel, finns dock inget att göra åt det :-( Sorgligt som Fan alltså. Vill bara att han ska vakna upp och se klart. Vi hade så mycket planer. Nu sitter jag även i valet och kvalet i en annan grej, själv såklart. Hade behövt någon Näras stöd men väljer bort det. Är van vid att klara mig själv.

Tog en liten sväng upp till grannen Lene en stund. Min inplanerade myskväll med barn och alla djuren blev inte av då vardagsrummet istället ockuperades av ett gäng ungdomar. Är ju så kallt ute och jag har inte hjärta att säga nej och låta dem umgås ute. De fick köpa lite chips och läsk som de kan gotta sig med. Har ingenting emot, för det mesta, att de är hemma hos oss. De är så Goa allihopa! Ungdomar är härliga, tycker att fler föräldrar borde ta chansen och göra så här. Det är ganska roligt att prata med dem, de har mycket tankar och funderingar. Idag kände jag inte riktigt för det så jag smet upp några våningar istället :-)

Tänkt börja blogga igen! Vad är det, hundrade gången eller? Jag tröttnar när det är så opersonligt, när alla grundmallar är den andre lik och man blir så begränsad. Jag sitter sällan vid en dator oxå så den behöver ha en bra sms funktion. Jag är ju lite smått beroende av mobilen, eller nu ljög jag, JAG ÄR BEROENDE!!!! Borde söka hjälp för sjutton ;-)Mycket händer nu, på gott och ont. Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till allt. Att känna sig så ensam som man kan göra ibland är olidligt. Vill ju bara känna harmoni egentligen men det är svårt när människor runt en förmedlar något helt annat.Tycker livet är bra orättvist ibland. Varför kan inte jag få känna lycka lite längre än ett par dagar. Det är som om ödet leker med en. Der är inte roligt alls längre. Vad ska man göra? Jag försöker att vara ärlig så långt det går men människor runt en sviker som aldrig förr. Människor som stått mig väldigt nära gör plötsligt inte det längre. Jag är för snäll helt enkelt, låter dem trampa på mig. Det är helt sjukt! Egentligen borde jag bara få ett utbrott där alla känslor visar sig men även det skulle väl vända sig emot en till slut.Livet är ingen dans på rosor men det är ganska uppenbart att inte alla förstår det och flyr.