Godmiddag i stressyran :-) Hinner ni andas emellanåt? ;-) Det gör jag men jag känner mig stressad ändå. Nu längtar jag bara till allt som kommas skall. Saker som underlättar ångesten man bär omkring på i tid och otid. Känner att jag faller tillbaka mer och mer i mitt gamla mönster där jag stänger av och försöker att inte kännas vid det. Det är inte bra men en flykt på något sätt. Orkar inte gå runt att känna hela tiden. Därför ska det bli väldigt skönt att komma igång med terapin i januari, där kan jag älta. Där behöver jag inte tänka på vad eller hur jag berättar saker. Min barndom är nog det som tynger mest. Inte mina föräldrar nu, de har varit bra och gjort så gott de kunnat som de flesta vuxna. Det är andra saker som dyker upp titt som tätt. Ibland går det inte att döva dem och jag kan inte stoppa känslan i kroppen det ger mig. Det känns som att det långsamt bryter ner mig. Försökt hysteriskt många gånger att hitta sätt att bli av med det men har valt fel sätt. Det vet jag! Det har fungerat för stunden men kommer tillbaka dubbelt upp istället. Det går inte att bli av med ångest relaterad sjukdom. Då måste man gå in på livet och hitta grunden till den och behandla den därifrån. Det är väl det som terapi ska vara bra till. En gång för alla och ingen eller inget ska få störa den gången. Då är det fokus på mig själv som gäller, mina barn självklart oxå men de är ju en del av mig och mitt liv så det är inte så jag menar men allt och alla andra får backa för det kommer jag att göra. Jag älskar mina vänner men vi, många av oss är en bunt trasiga människor. Även om inga människor förstår en så bra som vi förstår varann så är det inte bra. Jag tror att det är lätt att man drar ner varann för att ens egna problem och mående och vice versa blir ens egna. Man står varann så nära och delar allt men kan inte hantera det i längden för fokus läggs inte där den ska vara, på sig själv. Det viktigaste för mig i nuläget är att bli frisk, få må bra och bli stark igen. Min familj och hjärtat är de jag kommer lägga fokus på. Med dem som stöd ska jag ta mig igenom allt och jag kommer inte att hänga upp mig på andra. Heller inte på människor som i sin tro gör rätt i själva verket, med eller omedvetet trycker ner mig Jag måste lära mig att vara glad och nöjd över det jag faktiskt har i mitt liv och göra det bästa av det. Jag vill ju egentligen så mycket och jag har egentligen så mycket att ge. Jag hoppas att jag en dag inom snar framtid kan få ägna mig åt det. Tänket finns där, det är bara att få det att fungera i praktiken oxå. Det är inte omöjligt! :-) Viljan och kämparglöden måste bara finnas där så kan man nå hur långt som helst. Första steget är väl egentligen att erkänna för sig själv och andra, nästa steg är att göra något åt det. Tycker att jag gjort båda och är på gång. Förstår faktiskt inte varför det ska vara sånt hysh pysh kring ångest och psykisk ohälsa. Det är ju jätte vanligt. Jag har märkt att ju mer öppet man talar om det ju fler träder fram och erkänner att de själva har det. De man minst anade eller trodde det om. Ångest och depressioner har blivit en del av vårt samhälle, en folksjukdom. Vad kommer det sig? Det är en helt annan diskussion :-P