Skrev för några dagar sen om orespekten bland vissa män jag känner. Som tror att bara för att det är slut så är det fritt fram för dem att försöka ragga upp mig. Det tog ju inte många dagar så låg de i, nån via telefonen, ringde och messade mig om vartannat. Andra via Facebook mail för de har inte mitt nya nummer. Människor jag enbart sett som vänner vänder plötsligt och ska försöka hämta nåt. Trodde de fattat vinken när jag sa ifrån men icke då. Idag har två av dem hört av sig. En på mobilen och en på Fb. Den ene pratade bara på, ganska oskyldigt men den andra ville bjuda ut mig. Vad säger man? Visst är det gulligt och charmigt men det är för tidigt. När jag sa det så menade han på att vi kan ju gå ut som vänner. Ja eller hur! Det går ju inte, jag vet ju vad han är ute efter. Jag tackade vänligt men bestämt nej. Han är en jättego och trevlig kille, skötsam och ser riktigt bra ut men ändå vill jag inte, aldrig varit något mellan oss och kommer heller aldrig bli. Det är aldrig fel att känna sig uppvaktad, det är ju en bekräftelse i sig men jag är långt ifrån redo för det. Skulle kännas uppåt väggarna fel känslomässigt om jag gick ut med någon annan. Jag är ju för Fan inte över det gamla än och det var ju alldeles nyligen. Jag vill ju egentligen ha tillbaka det, honom. Vill inte ha någon annan, då kan jag hellre vara ensam. Fick mig dock en regäl tankeställare efter de kontakterna. Var tvungen att göra ett sista försök att nå fram till "honom" Underkasta mig själv i en önskan att det skall bli bra igen. Skrev ett mail :-/ Ja det är sant. Patetisk jag är va....Kunde inte låta bli! Kommer inte förändra något ändå. Räknar heller inte med något svar och om jag mot alla odds skulle få ett så lär det inte vara vad jag vill höra. Får väl börja inse faktum att det är helt över mellan oss, att vi bara kommer att vara vänner. Jobbigt ja men förr eller senare kommer man ju över det. Men någon ny tänker jag aldrig skaffa. Det gör för ont. Orkar med det. Är man ensam slipper man sånt. Man slipper riskera sig själv och sina känslor. Vet att jag har så mycket att ge men om det inte räcker så vet jag inte vad mer jag kan göra. Kanske bli en iskall ful bitch som skiter i allt och alla och bara tänker på en själv. Det kanske vore nåt. Nä Usch! Det ligger inte i min natur att vara elak även om jag kan vara ganska dryg ibland. Nu banar jag iväg igen, bara fortsätter skriva mer och mer tills jag tappar ämnet så jag avslutar detta inlägg NU!!! :-)

.Ännu en dag under täcket. Jag tar mig på gränsen upp på benen. När jag väl är uppe rör jag mig helt okej, värken kommer jag dock inte ifrån. Hade funderingar på att åka ner till jouren idag men det känns inte som det går. Har ingen som kan köra mig heller och de som skulle kunna tycker jag är pinsamt att be så kort väg. Varför är det alltid så svårt att be om hjälp? För mig tror jag det mest handlar om att vara en belastning för människor. Att de ska tycka att man är jobbig som ber och att de kanske enbart gör det för att de inte kan med att säga nej. Men egentligen, varför skulle man inte kunna fråga om skjuts. Alla människor behöver ju hjälp någon gång och det är ju inte så att jag ringer ner folks telefoner i tid och otid och ber, tvärtom! Jaja, jag får klara mig. Är ju inte så att läkarna kan hela mig ändå, de kan bara skriva ut mediciner som jag ändå mår dåligt av, då kan jag lika gärna ha ont liksom. Nu har jag ingen sömnmedicin kvar heller så då blir det inte mycket till sömn skulle jag tro. Önskar jag hade badkar, ett varmt gott bubbelbad hade inte suttit fel nu. Ligga där och läsa, det är mysigt! Dessa regäla skoven brukar hålla i sig ett par veckor så förhoppningsvis är jag på bättringsvägen för denna gången snart :-) Ligger här under mitt varma täcke och tittar på tv. Bara repriser men men bättre än inget. Sonen kom hem från skolan för en stund sen och även han kröp ner för att värma sig lite. Blivit kallare igen nu, brrrr....

Då börjar dagen gå mot sitt slut. Det har gått bra idag, bättre än jag trodde. Varit trött hela dagen och mest legat. Har lite molnande värk i magen men värst är nog mina knän som svullnat upp. Tog en sväng ner till affären och trapporna var inte roliga och jag går som en gammal tant. Ringde läkaren idag, fick tid den 21e. Lär få ta en akut tid innan dess. Får se om jag orkar åka till jouren imorgon, de öppnar kl 17 och har öppet dygnet runt. Det jobbiga är att ta mig dit, buss och spårvagn. Det som tar emot. Kanske kan man fjäska till sig skjuts. Skönt att inte behöva gå upp så tidigt imorgon. Väcker sonen kl 8.30, sen kan jag lägga mig igen. Sover ju så dåligt nu så jag får passa på när det går. Ska snart bädda ner mig under täcket i soffan. Ska bli så skönt. Studerar Ikea katalogen nu, ska köpa nya möbler inom kort. Har sett en soffa på nätet som jag gärna vill ha. Den jag går nu rasar snart ihop. Vi behöver alla nya sängar osv. Måste få ordning här, känns inte som ett hem. Är ju viktigt att man trivs när man är så låst till hemmet i perioder. Tänker lägga varenda krona på att få till det. Man kan ju hitta mycket på annons eller loppis så det får väl bli där man letar efter resten. Ska bli så skönt när det väl är klart :-)

....patetisk man är!! Dags att krypa ner under täcket en stund. Har egentligen en hel del att göra innan jag lägger mig för natten men jag orkar verkligen inte. Behöver ligga ner. Kroppen skriker! Sonen har sovit sen sju eller nåt. Han var helt slut efter skolan. Försökt väcka honom tidigare under kvällen men det var lönlöst så jag lät honom sova i hopp om att han kanske sover runt. Är ju så dumt när man somnar så och vaknar efter ett par timmar, är ju oftast omöjligt att somna om igen. Är ju inte bra om det händer nu när han ska upp till skolan. Men han kan ju inte hjälpa det, han mår ju inte bra. Att gå runt med inflammationer och smärta i kroppen tär på en, det Ken jag intyga. Så jag smyger omkring här nu så han inte ska bli väckt. Släckt ner och sänkt tvn. Fattas bara någon jäkel ringer på dörren nu men det tror jag inte när klockan är så mycket. Grannen som jag brukar umgås med kommer ner sent ibland men henne har jag redan meddelat vi lägger oss. Kusten är klar tror jag, hoppas jag tänkt på allt nu :-) Känner mig lite risig nu, trött, ont i magen, låg och lite orolig! Tagit ipren och panodil så jag hoppas åtminstone den värken släpper, räcker med lederna och bakpartiet som håller en vaken, mot den värken hjälper ingenting. Måste ha nya mediciner. Testa mig fram igen. Gav ju upp sist då jag tyckte alla antiinflammatoriska mediciner jag testade gav värre biverkningar än själva värken och rörelsesmärtan gav mig. Men det var i början. Sen dess för flera år sen har jag blivit tio gånger värre så det kan ju faktiskt hända att man inte känner så längre. Nu har man ju svårt att gå i trappor, resa sig upp från böjda ben, knappt sitta för svanskotan och rygg eller sova mer än någon timme i taget trots sömnmedicin. Det fungerar ju inte att leva så. Man känner ju sig som 80 år. Skulle behöva röntga knäna med. Är övertygad det blivit skador nu. Skulle väl bara fattas det att man måste operera dem nu mitt upp i allt. Har inte tid med det. Jag vill ju göra det om det kan bli bättre men jag har verkligen inte tid eller kraft till det nu. Sen kommer sommaren och då vill jag absolut inte göra det. Eventuellt till nästa höst i så fall. Får väl se! Ska beställa tid hos läkare iallafall. Jag glömmer det hela tiden, fattar inte varför. Var som min kära Far sa till mig idag att "hur kan du glömma det, du har ju så ont, då borde väl smärtan påminna dig" Det har han ju helt rätt i men jag kan fortfarande inte förklara det. Kanske är det så att man förtränger det? Förmodligen, någon annan förklaring finns ju inte. Det är hursom helst skit att vara sjuk. Jag vill bli frisk!! Kunna njuta av livet igen. Det är väl inte för mycket begärt :-/ Godnatt

Önskar att det gick att hoppa fram 6 månader. Då har jag garanterat fixat klart mina tänder, fått ordning på mitt yttre som jag låtit förfalla, fått tillbaka delar av min kropp eller rättare sagt fått bort delar (läs fett) då jag måste komma igång med träning igen, bara kroppen håller. Jag har även då förmodligen kommit över den sista förälskelsen och gått vidare med eller utan honom. Fått ordning här hemma med nytt. Kanske tom, förhoppningsvis fått lite mer harmoni och mindre ångest. Kunna börja fundera på att antingen börja jobba några timmar i veckan, kanske börja läsa vilket jag funderat en hel del på. Jag HAR tagit klart mitt körkort och kanske har en liten skrothög att köra omkring i. Och terapi såklart, den får jag inte glömma, då har jag nog kommit en bit på vägen då jag startar i Januari. Känns som att år 2011 blir utvecklingens år för mig om allt vill sig väl. Vi får hoppas på det, jag önskar mig iallafall inget annat i julklapp :-) Några nyårs löften tänker jag inte ge för de ha en tendens att glömmas bort!

Är så kluven, så mycket som händer. Vissa saker överdramatiseras där det inte behövs och andra saker underskattas där det borde dramatiseras. Ibland vet man inte vilket ben man skall stå på, man vet inte vart man har människor. De borde finnas på vissa platser men det gör de inte, de är överallt annanstans. Tycker inte att jag ska behöva påminna och påpeka gång på gång, tycker att de borde kunna tänka till lite längre än näsa räcker själva. Jag kommer själv backa nu, det har jag redan gjort en hel del sen lång tid tillbaka, tom med brutit helt med vissa men det krävs mer. Vill man finnas i mitt liv hädanefter så måste där finnas ett syfte utanför party mm. Jag måste ha annat gemensamt med personen och kunna träffas utanför puben. Umgås som man gjorde förr liksom. Sen detta med att bry sig om sina nära och kära. Fan jag går genom eld för alla, lägger ner alldeles för mycket tid och energi på andras problem och mående. Det får räcka nu, jag behöver den energin annanstans. Hade man fått ett uns tillbaka hade det kanske varit okej men så är det inte. Man bortprioriteras av människor man inte räknat med skulle göra så. Säger inte att jag skall vara nr 1 i tid och otid, sån har jag aldrig varit men jag vill ha vissa när mig då det verkligen behövs. Precis som jag gör för dem. Som imorgon, en tuff grej. Vem har erbjudit sig att vara med som stöd? Inte de som borde göra det. De har inte en tanke på det. Istället erbjöd sig en annan människa som jag verkligen aldrig hade räknat med. Han tar tom ledigt från jobbet en stund för mig. Det kallar jag prioritering på rätt ställe <3

God morgon. Uppe med tuppen som vanligt imorse. Var ganska pigg trots jag hade svårt att somna riktigt och har vaknat kallsvettig hela natten. Haft ont i magen oxå, ingen toppen natt med andra ord. Sover ju ganska dåligt nu pga reumatismen oxå som det är ändå. Vaknar av att jag måste ändra ställning. Sonen var trött, även han förmodligen pga sin reumatism. Han somnade tidigt igår men vaknade en hel del, har vänt och vridit sig konstant. Han har ju ett skov igen nu, i höften och ryggen stackaren. De blir bara fler och fler och tätare och tätare. Han har fått ett special schema i skolan, går kortare dagar, det är skönt för honom men innan han skulle gå kämpade han med skorna då fötterna Svullnat upp ganska friskt. Är inte lätt att få en redan skoltrött tonåring att känna sig motiverad att gå till skolan alls. Han gick dock och det känns skönt. Även om skolan förstår och är väldigt villiga att hjälpa så är det en oro när han väl är hemma. Han kan ju inte hjälpa att han är sjuk. Själv förstår jag tex inte hur jag skulle kunnat klara av ett arbete nu på vintern när jag är så dålig. Skall ta det lite lugnt nu på förmiddagen, vila mycket! Om jag inte är alltför dålig i eftermiddag så har jag tänkt ta disken och tvätta golven, det behövs kan jag säga. Ha en bra dag så länge alla fina <3

Egon finns det gott om. Allt jag har att säga idag! Godnatt :-/